Det här tycker jag inte om. Om jag läser en bok i tron om att det är en sann berättelse så vill jag inte senare få reda på att det är påhittat. Jag kan gärna läsa en uppdiktad historia men då vill jag veta om att det är det. Okej att allt kanske inte är helt sant i verkliga böcker men att ljuga ihop så mycket som  Defonseca har gjort i boken “Misha: A memoire of the holocaust years”. Den handlar om hennes flykt undan nazisterna och i boken levde hon tillsammans med en flock vargar som hon jagade tillsammans med. Visst det kanske inte låter så troligt när man tänker på det, men jag vill ju gärna tro på det och det händer ju massor med otroliga saker hela tiden i vår värld. Men tydligen så är Defonseca inte ens jude och några vargar fanns det tydligen inte heller… Hon sa i en intervju att hon ber om ursäkt och det här var hennes sätt att bearbeta hennes minnen och sorger. Hallå? Skriv en dagbok eller nåt då, där kan du få ljuga hur mycket du vill. Eller också kan du meddela läsarna om att det är en påhittad berättelse. Det kanske inte finns några böcker som är helt sanningsenliga men det behöver ju inte hittas på så mycket och såna viktiga saker. För då är det inte en verklighetsbaserad berättelse längre, tycker inte jag i alla fall. Okej, ”baserad” på verkligheten men inte tillräckligt mycket. Det är ju som att jag skulle skriva en bok om hur jag som tio-årig tjej levde i Afrikas djungeln tillsammans med en tigerfamilj som ritade fina teckningar och gjorde milkshakes till mig varje morgon. Jovisst är det verklighetsbaserat, jag är ju en tjej som jag skrev och jag var ju 10 år en gång…